Det är roligt att ha barn. Jag landar ändå i den insikten oftast trots att det förstås innebär ansträngningar från helvetet ibland. Om ni läser den här bloggen för att inte läsa om barn, ja då rekommenderar jag er att sluta läsa med en gång. Om ni däremot tycker att detta kan vara underhållande, då är ni välkomna att stanna kvar. Jag hoppas att detta ska kunna vara lite kul för alla – både föräldrar och de utan barn.
Jag vill tala om husnummer. Då menar jag alltså inte husnummer som sådana som sitter på byggnader. Ni vet, såna som vittnar om vilket nummer ett visst hus har och som ofta finns i anknytning till dörren på fasaden. Nej, i vår familj är husnummer något helt annat. Det är ett samlingsnamn för en särskild form av uppträdande. Ett sådant uppträdande som inte bara kräver största möjliga tystnad utan också uppmärksamhet från samtliga. Vi är 6 personer i familjen och för att ett husnummer ska kunna ske måste också sex personer infinna sig i soffan.
Det finns få begränsningar för den här typen av uppträdande. Detta har vi gjort väldigt klart. Jag och min sambo bestämde oss för att låta detta vara en del av vår vardag – alltså husnumren. Vi tror att det utvecklar barnens fantasi och gör dem mer kreativa. Både jag och min sambo upplevde nämligen en brist på kreativitet under uppväxten. Det uppmanades inte att man var knasig i hemmet. Husnummer hade inte varit ett fungerande koncept. Det skulle ansetts som för flamsigt och barnsligt om man frågade någon av våra fyra föräldrar.
Vi bryter mot denna uppväxt och kör stenhårt på att man ska få uppträda med vad man vill. Visst, husnummer är kanske roligare att titta på när någon av de äldre barnen uppträder. Det kanske råkar vara så att de yngre förmågornas husnummer inte alltid är helt genomtänkta. Men hur skulle det se ut om en 4-åring är färdigtänkt när det gäller kreativitet? Så fungerar det ju inte riktigt.
Hur länge vi kommer att syssla med husnummer hemma vet jag inte. Det vet ingen av oss. Vi kommer nog att fortsätta så länge vi känner att det ger oss något.